Minnesord

Biskop Bertil Envall, Hisings Backa, har avlidit i en ålder av 102 år. Närmast anhöriga är Ingefrid och barnen Birgitta, Ambjörn, Gunnemar, Cecilia, Ulfhild och Elis. Bertil föddes 29/10 1909 i Annedal och studerade till präst i Lund, där hans intresse för mission väcktes. För honom blev kyrkans missionskallelse mycket viktig, ja livsavgörande. Under två skeden i livet verkade han i Asien. Hans grundsyn var inspirerad av kinamissionären Gustaf Österlin som ville låta de inhemska kristna få omedelbart ansvar genom egna församlingar och egen mission.

Under tiden 1937-53 arbetade Bertil och Ingefrid i Indien som Svenska kyrkans missionärer i samarbete med Tamil Evangelical Lutheran Church. Under tiden för andra världskriget föll viktiga ledningsuppgifter för mission och kyrka på Bertil. Då fick han en djup insyn i hur deras inbördes relation behövde omdefinieras inför Indiens självständighet år 1947. Sin bästa tid upplevde han i pionjärområdena utanför Coimbatore, med den indiska prästen G. Stephen som praktisk läromästare. Efter några år som kyrkoherde i bohusländska Foss, och som ordförande i Göteborgs stiftsmissionsråd, fick Bertil i början av 1960-talet en kallelse att undersöka förutsättningarna att bygga upp en luthersk kyrka i Malaya. Där fanns lutherska församlingar med sydindisk bakgrund som ville ha hjälp med detta. Bertil accepterade, och 1966 vigdes han till denna kyrkas förste biskop. Hans insats var banbrytande. Efter Bertils pensionering år 1977 har kyrkan valt tre inhemska biskopar i tur och ordning. Detta är ett av många exempel på att Kristi kyrka nu växer sig stark under eget ledarskap i forna missionsländer, och att Kyrkans tyngdpunkt flyttas från nord till syd.

Envalls missionsengagemang fortsatte i Göteborg på 80-talet i kampanjen Jag fann det! och i Lärjungaskolan. Bertil och Ingefrid startade Lärjungagården i Torestorp när han var 84 år, och i sex år pendlade de dit som föreståndare. Han insomnade 23/11 2011 i sitt hem.

Tore Furberg
Anders Stenbäck

Intervju med Ingefrid och Bertil Envall, införd i Backa församlingsblad nr 3 2005

Livsval.

Man blir varmt mottagen i Bertil och Ingefrid Envalls hem. De har levt ett långt liv tillsammans. Bertil är 95 och Ingefrid 92. När de träffades var Bertil ganska nybliven präst. Han hade sedan några år burit på en kallelse att bli missionär. Även Ingefrid bar en kallelse att bli missionär. Det var väl att de båda var och en för sig hade kallelsen eftersom de gifte sig med varandra och hela livet har formats av denna kallelse.

Från 1937 till 1953 var de verksamma i Lutherska kyrkan i Indien. Då löpte kontrakten på sex år, men första omgången måste bli åtta år eftersom andra världskriget gjorde det omöjligt att åka hem. Då var det omöjligt att åka hem, och ibland omöjligt att ens ha kontakt brevledes.

"Mina syskon gifte sig när vi var borta utan att jag visste om det." säger Bertil. Ibland kunde man inte ens skicka brev hem. En möjlighet till kommunikation gick via Svenska Ambassaden i Istanbul. Människor idag kan inte föreställa sig hur det var. Indien var väldigt långt från Sverige. Bertil minns hur han som ung inte ens hade sett en människa som kom från Indien innan han träffade en när han besökte missionsstyrelsen i Uppsala.

Hur kom det sig då att två unga människor kom på tanken att åka iväg så långt bort som det faktiskt var? Hur kom de på tanken att bli missionärer? De har båda vuxit i med sin kristna tro, men av det följer ju inte att man skall bli missionär. Bertil berättar om en gradvis utveckling där först kallelsen till att bli präst kom under gymnasieåren. Han hade valt bort grekiskan för att läsa matematik och blev tvungen att komplettera grekiskan efter gymnasiet. På den tiden började nämligen blivande präster läsa grekiska redan på gymnasiet. Men för att man är präst är man ju inte missionär. Tanken på att bli missionär hade dock kommit upp då och då. I matlaget i Lund fanns också en som skulle bli missionär. Kanske sådde det en och annan tanke. Efter prästvigningen 1934 tänkte och bad han över om han skulle bli missionär. "Det blev mer och mer min övertygelse."

Ingefrid å sin sida bar också på en kallelse att bli missionär. En sak som väckte hennes intresse var de missionsföredrag som hon lyssnade till som ung. Ingefrid bar på en kallelse till Indien. Och så blev det.

När Bertil och Ingefrid berättar om sitt liv i Indien och Sverige och sedan Malaysia, där de fick vara med och bygga upp en självständig luthersk kyrka, känner man hur de drivs av ett brinnande intresse för det de har gjort. Vi diskuterar det här med livsval, hur det kommer sig att man väljer att bli missionär. Jag säger att en del kanske skulle bli jätterädda över tanken på att Gud säger till dem att bli missionärer. För Ingefrid och Bertil tycks det dock självklart att om Gud kallar en människa till något så är det alltid det bästa.

"Jag har alltid upplevt det som en stor befrielse: Jag är kallad." Bertil blir ivrig och berättar att vissheten om att vara kallad är något som varit till hjälp när det har varit svårigheter. Man behöver heller aldrig ångra att man följt Guds kallelse, bara om man inte följt kallelsen. Kallelsen att vara missionärer är något som har burit dem. Även hemma i Sverige missionerar de. Ett sätt var att engagera sig i "Jag fann det"-kampanjen som ägde rum 1980. När Bertil talar om den känner jag samma glöd som när han talar om Malaysia eller Indien. När man lyssnar till dessa mycket erfarna människor blir det mer och mer tydligt: Det är fantastiskt bra att finna sin kallelse, det som Gud vill att man skall göra. Det är inte bara det att de vet att de satsat på något riktigt. Det finns också en värme i alltsammans som övertygar.

Men hur finner man då sin kallelse?

"Man får handla på det man tror. Man får ta ett steg i taget", säger Ingefrid.

Efter att ha talat med dessa två erfarna kristna människor står det klart för mig: Om man funderar över vilken väg man skall välja i livet bör man söka efter vad Gud vill med mitt liv. Då finner man också det man själv vill och bör göra. Då väljer man livet.

På bonaden står det. "Vår Guds Ord består i evighet." Bibelordet från Jesaja kapitel 40 vers 8 är skrivet på tamil, det stora sydindiska språket.

Text och bild: Björn Larsson
bjorn.larsson@svenskakyrkan.se